Den senaste veckan har jag funderat mycket på vem som är chefen i mitt liv. På pappret är det självklart jag, både i mitt företag och privat. Men stämmer det i verkligen? Tyvärr måste jag säga nja. En av fördelarna med att tillfälligt arbeta i ett annat land är att jag har kunnat se på mig själv med nya ögon. Det har varit intressant, lite oroväckande och emellanåt har jag skrattat högt åt mig själv. Det mest allvarliga är att jag någonstans de senaste åren har gett upp några av mina drömmar, och det utan att jag ens var medveten om det.
I onsdags intervjuade jag Pernilla Gavrell som äger restaurangen ”El Castillo” i Benahavis i södra Spanien. Benahavis är en liten bergsby som har 24 restauranger, och här har Pernilla valt att öppna sin krog. Det krävs ett stort mod att våga starta ett företag mitt i en finanskris, och i ett främmande land på en plats med stor konkurrens. Vi samtalade länge om ledarskap, motivation och drömmar. Men också om motgångar, självkänsla och ohälsa. Vårt samtal fick mig att fundera ännu mer på vem som är chef i mitt liv. Om jag hade varit chef till 100 % så hade jag aldrig gett upp vissa av mina drömmar. Om jag hade tagit personalansvar som en bra chef gör, hade jag varit snällare mot mig själv, både i arbetet och privat. Nu vet jag bättre, men jag var tvungen att åka till Andalusien och titta över Medelhavet mot Afrika för att förstå. Nu är det min uppgift att visa gott ledarskap gentemot mig själv, både professionellt och privat. Och drömmarna som jag hade hanterat så ovarsamt? Jag ska fundera i ett par veckor, och sedan ta ett beslut om jag ska plocka upp dem igen, eller inte. Det viktiga är att mitt beslut är baserat på vad jag vill. Inte vad någon annan tycker och tänker. Hur mycket chef är du i ditt liv? //Marianne
Jag har nog trott att jag är chefen i mitt liv som alltid går min egen väg men har på senare tid upptäckt att det inte stämmer. Påverkan från andra, speciellt närstående, gör att jag stuvar undan det jag vill till förmån för vad jag tror att andra vill att jag ska göra. Ja, mina drömmar pockar på och jag planerar och fixar för att göra det jag vill men det kommer alltid annat i vägen som ska göras först. Mina egna drömmar hinns bara inte med. Men jag är medveten om det och försöker varenda (förbaskade) dag att ändra på det. Tyvärr är det så svårt att ändra invanda handlingar. Det måste till ett riktigt krafttag. Hoppas att du tar ett beslut “ett eget beslut” över hur du ska göra med dina drömmar. Att drömma är viktigt!
Kram /Carina
Tyvärr har vi kvinnor en tendens att sätta oss själv sist, utan att ens ifrågasätta varför vi gör det. Jag hoppas och tror att det håller på att ändras. 2 saker är viktiga för att nå sina drömmar. Sätta tydliga mål, och att dagligen arbeta mot dem. Och att man prioriterar det som är viktigt för oss. För hur gärna vi än vill så hinner vi inte göra allt, det är bara en myt. Själv funderar jag fortfarande på mina borttappade drömmar, och vad som värt att rädda. Jag känner att jag är på rätt väg, och samtidigt är det tydligt att jag behöver vara uppmärksam på mina beteenden. Kram Marianne